Hej, hej! Alla har små svackor i livet. Jag har en just nu. Jag sätter mig ner för att skriva men det kommer bara en mening varje gång. En i taget, ibland ingen alls. Det tar tid och jag vet inte ens om det är någon som följer novellen, bryr sig om den eller vill förtsätta läsa den. Någon som sätter in min adress på Favoriter så man kan titta varje dag i hopp om något nytt kapitel. Jag har fler adresser till noveller än jag orkar räkna och det är roligare för mig att läsa än att skriva just nu. Bara säg till om det är någon, där ute, som faktiskt är intresserad. Hur svårt är det att skriva sitt namn, en säkerhets kod och bara "Bra!" eller "Dåligt!" Jag vill veta om jag ska fortsätta eller inte. Så för en gång skull kommentera! Och glöm inte skriva din blogg (om du har någon...) för jag checkar gärna in och lämnar en kommentar, såklart!

Kram.

slut!” ”Ja visst, du ska få pengar…”

Jag går hem i solskenet på bra humör. Jag har pengar i fickan och jag hade stått på mig. Robin hade inte lyckats ljuga för mig. Ha!

   ”Hur gick det?” Nellie pumpar mig på information och som svar håller jag upp fem tusenlappar. ”Bra.” säger jag och flinar. ”Yaay!! London here we come!” Jag ler och sedan firar vi med att äta på en pizzeria.

Morgonen då vi ska resa är fantastisk. Nellie har en hyreslägenhet så vi behöver bara säga att vi ska flytta ut och så fixar de resten. Vi har varsitt handbagage, stora handväskor och vi har vägt resväskorna noga så vi inte behöver öppna och slänga något på flygplatsen. Vi med tåg till Köpenhamns-flygplats och sedan när vi är incheckade så har vi inget mer att göra än att vänta.

    Det pirrar imagen när jag sätter fötterna på marken på Heathrow. Nellie kommer strax efter och hon ler för stort. Troligen jag med… Vi hämtar våra väskor och tar sedan tunnelbanan till vårt radhus.

”Jag fattar inte att det är sant!!” Nellie håller på att dö av lycka när vi har lämnat checken och vi äger ett radhus i London! Vi tvättar oss och borstar ur håret innan vi går till underground för att köpa lite saker på ett stort shoppingcenter. När vi kommer fram går vi först in på en sportaffär som säljer ytterkläder och börjar testa regnjackor. Man bor ju i England, daah? Vi köper enkla svarta identiska jackor som är rätt billiga för det är rea. Sen köper vi lite baskläder och lite gulliga klänningar och andra vårkläder. När vi är klara sätter vi oss på ett café och beställer varsin kopp varm choklad och muffins. ”Jag hittade att par supergulliga skor, men de är för dyra…” klagar Nellie. ”Eh, Nellie, vi får nog lugna oss nu. Vi kan vänta tills vi får jobb!” Hon nickar instämmande. Eftersom de förra ägarna hade vänliga nog lämnat kvar sina gamla sängar så sover vi i dem.

En månad senare.

Jag vaknar i min säng med fina vita lakan och ser Nellie sova på andra sidan. Jag går upp känner den mjuka mattan under mina bara fotsulor och går mot garderoben. Jag tar ett par jeansshorts och en betydelselös vit t-shirt som jag har på jobbet. Jag har fått jobb på Starbucks och Nellie på en pub. Hon börjar jobba senare men har fler timmar och sämre betalt än jag. Snabbt sätter jag i ett par små örhängen och drar en hårborste genom mitt blekta, blonda lockar och sätter upp det i en bulle på huvudet. Jag sminkar mig snabbt och bäddar sängen innan jag tar min mobil och mitt engelska bankkort och lägger i en väska jag ”lånar” av Nellie. Jag väcker henne för att säga hejdå men som vanligt mumlar hon ner i kudden. En stor fördel med mitt jobb är att jag får gratis frukost så jag kan sova liiite längre på morgonen. Snabbt tar jag på en klocka och mina converse innan jag går ut, låser dörren och sätter i hörlurar. Musiken som spelas i mina öron gör mig på gott humör. Solen skiner och jag är glad att äntligen slippa jacka. Regnjackan jag köpt i början av vår vistelse här har jag så gott som bott i. Tunnelbane-tåget är lite sent så jag passar på att fylla på mitt tunnelbane-kort.  Tåget kommer och jag sätter mig på ett obekvämt säte.

   Efter några stationer är tåget proppfyllt som det brukar vara när alla ska till jobbet. När jag reser mig för att gå av på Piccadilly Circus Station kastar sig folk över min sittplats. Det är inte så mycket folk på stationen och jag kan jogga upp för trapporna. Jag kommer inte sent idag, men det händer ofta, och det händer för alla. Tunnelbanan är väldigt opålitlig. Starbucks har inte öppet vi den här tiden så jag får använda min nyckel för att komma in, från baksidan. Väldigt prestigefyllt! ”Caroline! Good morning!” Min chef, Jennifer, som alltid är perfekt klädd och vars naglar alltid är prydligt lackerade och ansiktet sminkat så man tror hon har en utbildad stylist. Nu sätter hon upp sitt långa gulblonda hår under en mössa, hon ska ta hand om disken. Jag står alltid i kassan för de tycker jag ”har lätt för människor.” Suckande tar jag på det fula svarta förklädet med Starbucks loggan på framsidan. Sedan flätar jag håret av hygienskäl och gömmer den under förklädets sträva tyg. Vid mitt skåp slänger jag in väskan och sedan låser jag noga. Min kollega som också brukar stå i kassan håller på att öppna när jag går in i själva caféet. ”Good morning Elise!” hälsar jag och hon svarar ”Hi Caroline, do you think we gonna have a lot of things to do today? I need to go early…” Jag rycker på axlarna. Elise sätter upp sitt rödblonda hår i en tofs och den första kunden kommer in. ”Good morning! What can I offer?” frågar jag överdrivet vänligt och ler stort. ”I want a smoothie.” svarar kunden stressat.  ”Which?” ”Ehh, I’ll have a strawberry.” Jag fixar den så snabbt jag kan, tar betalt och hälsar sedan på nästa kund. Och nästa.  Efter en evighet, enligt mig, är det min tur att ta rast. Jag gör vid en kaffe åt mig själv och tar en äggsallad-sandwich.

   ”Hey, Caroline, can I go?” frågar Elise. Jag funderar. Klockan närmar sig stängningsdax och det är inte lika mycket folk längre. ”Alright. But I’m going to tell Jennifer. Just so you know!” Elise grimaserar men bryr sig egentligen inte så mycket.

    Resten av dagen flyter på och alldeles för långsamt. Jag suckar lättat när jag låser entrédörren och vänder skylten så det står ”Closed”. Precis efter Elise hade gått så hade det kommit två turistbussar. Samtidigt. Jag börjar snabbt att torka av borden och städa kaffemaskinerna. Det här har jag gjort alla vardagar sedan vi flyttade hit i princip så det går fort.  

______________________________________________________________________________________

Hej! Sorry det blev något fel med tidsinställningen för jag har aldrig provat det förut så ja... Jag har två versioner nu men lägger bara ut denna. Mycket jobb för mig... Tycker själv att Robin försvann lite för snabbt. Ska han komma tillbaka eller ska jag göra novellen (som blir jättelång) längre så han bara var början? Jag saknar drama nu, VAD SKA HÄNDA? Kram.

svara. ”Hej.” säger jag kort. Mitt tonfall låter kyligt och jag får verkligen anstränga mig för att låta så. ”Hej, mår du bra? Var är du? Kan du komma? Vad är fel?” Jag får inte ens chans att svara. ”Jag mår sådär, jag behöver inte säga var jag är och jag vill inte komma.” Jag lämnar medvetet den sista frågan utan svar. ”Men, jag fattar inte, vad har jag gjort!?” Robin låter lite… hjälplös. ”Jag tror du vet det själv.” jag försöker men rösten skär sig i slutet på meningen. ”NEJ! Jag vet verkligen inte!” ”Du kan ju ta och gå till din lilla tjej och bli tröstad!” ”VA? Vem?” Jag lägger irriterat på. Nellie som suttit tyst hela tiden stryker mig över ryggen och det känns skönt. Jag bryr mig inte om Robin, mamma hade rätt, det är för tidigt. För tidigt för allt. Jag kanske ska göra slut?

ROBINS PERSPEKTIV:

”VA? Vem?” Jag förstår inget av det Karro har sagt idag. Jag tänker igenom hennes ord. Du kan ju ta och gå till din lilla tjej och bli tröstad! Vad menade hon med det? Irriterad och ledsen lägger jag mig på sängen och försöker komma på orsaken till allt. Hon hade blivit sur efter jag pratat med mamma men hade varit glad precis innan… Insikten av vad som hänt träffar mig med full kraft och jag fattar vad som har gjort Karro ledsen. Mina ord, hon trodde det var en annan tjej, men det var ju mamma… Jag slänger mig på telefonen och knappar in hennes nummer.

 KAROLINAS PERSPEKTIV:

Åh! Varför ringer han igen? Snabbt klickar jag bort honom och återgår till att spela kort med Nellie. ”Det var Robin igen va?” frågar hon. ”Ja, jag fattar inte vad det är med honom! Jag menar han av alla borde ju förstå! ”Nellie… Kan vi inte åka utomlands? Bara du och jag.” min idé förvånar henne. ”Eh, jag vet faktiskt inte… Var skulle vi åka då? Och jag har nog inte råd!” ”Till London, och jag hade tänkt bjuda Robin på en resa men jag tänker inte ens se på honom igen!” Nellie ler, hon är uppspelt, och jag också. ”Du vi kan sälja alla våra saker och flytta till London!” Jag funderar över hennes förslag, det låter vettigt. Jag vill ju göra slut med Robin och Nellie har ju inte haft Martin på superlänge. Vi kan klippa oss och köpa en lägenhet tillsammans… Jag drömmer mig bort. ”Ja! Det gör vi, men det kommer vara det galnaste jag någonsin varit med om!”

     Vi sitter och ler fåraktigt och plötsligt blir det fart på oss. Nellie tar fram sin laptop och vi börjar kolla lägenheter. Inte i centrala London men lite utanför. Vi hittar ett lovande litet radhus, billig men dock ligger den hyfsat långt ifrån centrum men vi tittar underground och det går flera bra linjer där ifrån. Och vi har råd med den om vi betalar tillsammans. Dessutom skulle vi ju sälja våra grejer här och det kan bli nya möbler. ”Ska jag lägga ett bud?” lyckan strålar från hennes ögon. Robin har jag kommit över, för stunden. ”JA!” Nellie ringer den som säljer och det visar sig att inte så många är intresserade av ett litet radhus som inte ligger mitt i London så priset är sänkt till nästan 50%!! Nellie snackar ett tag och sedan berättar hon allt för mig. ”Vi kan flytta in om några veckor och vi behöver inte betala förens vi är där så vi inte helt plötsligt inte har någon stans att bo!” Den natten drömmer vi lyckliga drömmar.

    Jag vaknar före Nellie och jag smyger försiktigt upp och sätter på mig gårdagens kläder. Sedan går jag ut i köket och rostar mackor och kokar te. När frukosten är färdig väcker jag Nellie och vi äter snabbt upp. ”Kom igen! Vi har mycket att göra idag!” ropar Nellie när jag föreslår att titta lite på tv. ”Som vadå?” ”Ja, lite senare ska du gå till Robin och hämta dina saker och innan ska vi ta bilder och försöka sälja mina saker på blocket?!” Jag hade helt glömt det där med att hämta grejer hos Robin… Nellie hämtar sin kamera och vi lägger ut alla byråar bord m.m på blocket. Vi har riktigt tur för snart ringer någon från ett ”hemlösashem” och vill köpa massa saker eftersom vi har lagt ut det rätt billigt. Klockan 15.00 tar jag på mig ytterkläder och gör mig mentalt förberedd att gå till Robin. Nellie ska följa med eftersom jag inte kan bära allt själv och vi kan ha det i hennes bil. ”Juste! Bilen, den kan vi sälja! Den kommer ju stå och ruttna här annars!” piper Nellie förtjust. Drömmen är nära! Robin är som tur inte hemma så vi tar snabbt alla mina saker och vi inser att jag måste konfrontera Robin snart. För jag har ju lagt pengar på mycket och han måste ge mig några tusen. 5 eller nåt. När vi kommer tillbaka till Nellies ställe börjar vi planera i detalj. Vi är välkomna att flytta in om två veckor och vi köper flygbiljetter från sas för vi har åkt med dem innan. Nellie rensar hennes garderob och sedan går vi med hennes kläder (vi har tänkt köpa nya kläder i London…) och mina vi rensade ut hos Robin och säljer på en välgörenhets affär med second hand saker. Vi har inte tid att vänta med att sälja och vi måste ju bli av med kläderna så fort som möjligt så vi säljer billigt.

   De från hemlösashus kommer och hämtar sakerna och ger oss alla pengar i cash. Det finns inget mer att göra idag så vi tittar på bilder av radhuset för att bestämma hur vi ska ha det. Radhuset har två våningar, på första våningen finns ett gulligt kök som är stort för det är vardagsrum och kök i ett och ett badrum som är kaklat i blått och har en modern dusch. Övervåningen är ett rum som funkar som sovrum. Vi tänker oss två sängar och det finns en dörr och bakom den en klädkammare/garderob som är tillräckligt stor för båda våra saker! Vi somnar utmattade i soffan.

Några dagar före avresa.

Vi har sålt allt som gick och sälja, till och med sängen så vi har sovit sittande i soffan som Nellie älskar så mycket att den ska få stå i hennes föräldrars hus. Båda våra föräldrar hade förståss flippat ur men vi hade våra skäl och alla accepterade. Vi träffades ju inte mycket i vanliga fall heller. Våra likadana röda, stora resväskor står färdigpackade och hela lägenheten är tom. Vi har ingen mat hemma så vi har ätit hos våra respektive föräldrar eftersom vi vill spendera mycket tid med dem nu. Vi kan inte bli lyckligare. Robin är en kille som jag har kommit över och jag är redo att få ett nytt spännande liv i världens stad. Robin vet inget om våra planer men jag ska prata med honom idag. Ensam, svälj. Robin hade låtit glad när jag hade ringt och sagt att vi skulle träffas.

Jag har på mig tråkiga jeans och en grå betydelselös tröja som har varit Robins. Under har jag en annan färgglad tröja som jag ska visa när jag ger tillbaka tröjan. Jag vill inte ha något med honom att göra. Jag ringer på dörren och den öppnas. Jag är förberedd på Robin ursäkter så jag säger det jag vill säga först. ”Hej Robin. Jag har kommit för jag och Nellie ska flytta utomlands (jag är noga att inte nämna vart vi ska om ifall att han ska följa efter) och jag vill ha lite pengar som jag tycker du är skyldig mig. Fem tusen cash och min del av lägenhetspengarna in på mitt konto.” Robin ser mållöst på mig och vad han ens hade tänkt säga så känns det tydligen inte rätt längre. Han svarar inte utan gapar dumt. ”Ja? Hur blir det, får jag några pengar?” ”Karro jag vet varför…” ”Ja, mycket möjlig men jag vill inte höra. Får jag mina pengar kan jag gå och glömma dig och du glömma mig. Så blir både din tjej och mitt nya liv glad! Jag gör

_____________________________________________________________________________________________________

Det är ju lite självklart att hon kommer avsluta meningen med "Slut" men man vet aldrig... Hehe, nej hon kommer göra slut men hur kommer Robin reagera? Han har ju inte varit otrogen egentligen... Kram.

P.S Har inte läst igenom!! D.S

”Karro! Mår du inte bra?” Robins rädda röst är patetisk. Som om han bryr sig om mig. ”Lämna mig ifred!” det hörs att jag har gråtit och jag har säkert spår av tårar i ansiktet. Tur jag tog vattenfast mascara imorse… ”Babe, vad är det?” han tänker inte ge sig. Jag gör det enda jag kommer på. Nellie. ”Jag ska sticka till Nellie, jag måste prata med henne om en sak.” Robin ger mig bekymrad blick, som jag ignorerar. ”Men pizzan då?” ”Äh, jag kan värma.” Om jag kommer tillbaka. Robin lämnar rummet och snabbt kommer jag på fötter. Jag letar upp min sminkväska och bättrar på mascaran och använder min concealer för att radera några gråtledtrådar. Sedan byter jag ut mina mjukisbyxor och för stora mysjacka mot ett par ljusa jeans, ett silvrigt bälte och en gullig topp. Jag stoppar ner mobil, pengar och nycklar i min lilla handväska och börjar ta på mig mina converse.  Medan jag knyter skosnörena kommer Robin ut i hallen och väntar på en kram han inte kommer att få. Jag gör en dubbelknut och reser mig upp, tar min tunna vårjacka i mörk grönt och en snygg mössa. ”Hejdå.” mumlar jag innan jag öppnar dörren och går ut. ”Karro, vänta!” Robin springer efter mig och tar tag i min handled. Hastigt rycker jag åt mig armen och ger honom en arg blick. Innan var jag ledsen men nu är jag arg. Rätt ursinnig faktiskt. ”Hejdå!” utbrister jag och börjar springa ner för trappan. Robin får ett nytt grepp runt min axel och han tvingar mig att stanna. ”Karolina” säger han och betonar hela mitt namn. ”Vad är fel?” ”Det borde väl du veta, din jävla falskspelare!” Robin stirrar i luften framför sig och jag ser min chans. Efter några sekunder är jag utomhus och jag tar upp mobilen och ringer Nellie. ”Hej Karro!” Jag ler lite när jag hör hennes röst. Hon är alltid så glad. ”Hej, är du hemma?” frågar jag. ”Ja, jag har faktiskt inget att göra. Ska jag sticka till er?” Er. ”Nej jag kommer till dig, jag är där om en kvart, max.” ”Okej!” Jag lägger på och tar upp lite pengar från min handväska. Sedan går jag mot busshållplatsen. Bussen kommer och jag betalar snabbt och sätter mig på första bästa plats. Snart är jag framme hos Nellie tänker jag.

   Nellie öppnar dörren så snabbt att hon måste ha stått några meter ifrån. ”Hej Karro!” Hon ger mig en kram. ”Hej, Nell. Vi måste snacka.” säger jag tyst. Även om mitt förhållande med Robin fått mig väldigt mycket mer utåtriktad är jag fortfarande blyg när man ska prata om viktiga saker. ”Visst, vi kan sitta i soffan, vänta där jag gör vi te!” Jag tar av ytterkläderna och hänger prydligt upp jackan men tar med väskan. Nellies sovrum är väldigt hemtrevligt och hennes lilla mysiga soffa i rött mjukt läder är jättebekväm. Nöjt slår jag mig ner i ena hörnan. Vilket inte är svårt eftersom soffan är så liten att man knappt får plats två stycken.

   Nellie måste ha världsrekord på att göra te snabbt, för det dröjer inte alls länge innan hon kommer med en bricka där det står två, stora koppar och ett fat med kanelbullar. Om jag inte ser fel, så är det Nellies mamma, Anne, som har bakat dem och det är mina favorit bullar. ”Så, vad är det du vill prata om?” säger Nellie. ”Det är Robin...” Nellie tittar uppmuntrande på mig. ”… jag tror att han är otrogen.”  Du sa vad!?” Nellies mun formas till ett liten O. ”Ja, han gick ut till köket, viskade i telefonen och avslutade samtalet med, ”Jag måste gå nu. Puss” och det gör han bara med mig!” Nellie ser förstörd ut. ”Fy vad elakt!! Men du kan väl bo här så länge?” frågar hon och jag tror hon kan läsa mina tankar. Aldrig i livet kan jag gå tillbaka säga förlåt, hitta på en lögn om varför jag skrek dumma saker och sedan sova bredvid honom i sängen. Jag ryser nästan vid tanken. ”Tack, det gör jag gärna, men jag har inte tagit med fler kläder…” ”Men du är väl ledig imorgon när Robin jobbar? Då kan du ju gå hem och hämta lite mer grejer.” Jag måste le åt hennes idé, hon har alltid kommit på en massa planer. De flesta bara för att se om det funkar. Men denna gången är den bra på riktigt och jag nickar instämmande. ”Vi kan sova skavfötters!” Hon fnissar och jag vill bara koppla bort Robin en stund så jag fnissar också lite. Vi har ingen aning vad vi fnissar åt så vi börjar gapskratta. Vårt skratt avbryts av min ringsignal. Skärmen visar en bild på Robin. Jag trycker på ignorera och sedan går jag in på kontakter och raderar honom. Snart ringer det igen och det är Robins nummer igen. Jag suckar och funderar ett ögonblick innan jag trycker på  

______________________________________________________________________________________________________

Vad tror ni hon trycker på? Svara eller ignorera?  Vad hade ni gjort? Hoppas ni gillar Kapitel 4! Funderar på att byta Kapitel mor Del istället eftersom varje inlägg är rätt så korta. Vad tycks? Kram.

på kinden. Jag fnittrar nervös och det ser ut som han ångrar sig. Han tror säkert att mitt fnitter är ett tecken på att jag inte känner så för honom. Ett beslut, det viktigaste i mitt liv, är allt som behövs. Om jag vågar. Och det gör jag. Snabbt trycker jag mina läppar mot hans och sedan är det min tur att dra mig tillbaka. Han tittar förvånat på mig. Hans vackra ögon… Har jag gjort fel? Tycker han det har gått för fort fram? Jag börjar andas stötvis och stressar upp mig själv. Men Robin ler. Med hela ansiktet.

Nästa vår

”Robin! Hjälp mig!” Jag kämpade hopplöst med en flyttlåda som måste väga mer än mig själv. Jag befinner mig utanför ett hyreshus i trist brunt tegel. Han flinar och lyfter lätt den fullpackade lådan. Jag tror egentligen inte att det är sant. Jag och Robin, tillsammans i vår lägenhet. Efter sommaren som vi träffats, höst och vinter är det äntligen vår och vi ska bli sambos! Min mamma hade förståss förklarat för mig att det var för oss tidigt att flytta tillsammans, men vem har någonsin lyssnat på sina föräldrar? Jag tar en betydligt lättare påse, med halsdukar, vantar och mössor, innan jag springer upp för trapporna till tredje våningen. ”Goda nyheter! Detta var den sista!” jag ler glatt och Robin omfamnar mig.

   Lägenheten är en tvåa med kök och badrum. Vardagsrummet är det största rummet och har vita väggar och ett inbjudande trägolv. Vi har satt min soffa, eftersom den är störst i en hörna framför teven vi köpt tillsammans efter att ha sålt våra gamla. Rummet är tillräckligt stort för ett flera bokhyllor och fåtöljer. Köket är litet men med trevligt gräddvita skåpsluckor och modern spis, badrummet har bara en dusch, toalett och ett handfat med jag har lyckats trycka in massor med förvaringsutrymmen. Till sist hat vi vårt rum. Väggarna är tapetserade i en blå tapet och golvet är fejkat trä. Vår gigantiska säng har rummets huvudroll, och den är just nu bäddad med lakan som matchar väggarna. Jag kan se allt framför mig men vi har inte packat upp saker som böcker, tallrikar m.m Bokhyllorna är kusliga utan mina samlingar med gamla böcker och Robins bibliotek med action-filmer.

   Jag tar min stora röda resväska med mitt sista lass kläder och börjar hänga upp mina klänningar på svarta galgar innan jag hänger upp de i min del av den rymliga garderoben. Robins del är prydlig och hans fåtal kläder är perfekt vikta och strukna. Han är en riktig perfektionist. Jag är mer… medelmåttig. ”Ska jag beställa pizza?” undrar Robin och kommer in i sovrummet. ”Ja gärna!” svarar jag och hänger in den sista galgen. Han kommer fram till mig och ger mig en perfekt kyss. Jag besvarar den villigt och han skrattar. Jag tycker han kysser mig allt för sällan. Sedan fiskar han upp sin mobil ur fickan knappar in ett nummer vi har använt tusentals gånger. ”En kebabpizza utan lök tack.” Robin lägger på och går ut till köket. Inom ett par sekunder låter det som om någon viskar inne i köket och jag smyger försiktigt dit så att han inte hör mig. ”Ja, men jag måste gå nu, puss” Robin lägger på. Puss? Jag känner mig lite yr så jag går till sängen och lägger mig ner och stirrar upp i taket. Är Robin otrogen? Jag kan inte hindra min misstänksamhet trots jag önskar att jag hade sluppit höra det. Ordet ekar i mitt huvud.  Puss

______________________________________________________________________________________________________

Jag är själv imot sådana som skriver FÖRLÅT FÖR HEMSKT DÅLIG UPPDAT.!!!Men denna gången är det jag. Jag vet ju inte riktigt känsla av att flytta ihop med någon så jag var tvungen att fråga min syster om råd men hon har varit borta så jag har inte kunnat. Hoppas ni gillar den även om det inte är världens längsta, men jag gillar mellan-delar. Bättre än inget? Kram.

   (P.S Jag vill få ut kapitelet så fort som möjligt så jag har inte läst igenom det, sorry om stavfel förekommer...! D.S)

 Tidigare: Ska jag ringa eller inte? Inte.

Jag skickar ett sms. //Vad gör du idag?// Det är söndag så han är nog ledig... Hans svar kom snabbare än jag någonsin hoppats. //Inget, vill du göra något?// Om jag ville! //Vid Gröningen  om en halvtimme?//   //Okej!// Herregud!! Vad ska jag göra? Det känns inte riktigt som jag kan tänka klart medan jag sminkar mig lite lätt och tar på en somrig klänning och ett brunt bälte. Sedan tar jag på mig mina halvhöga skor med kilklack som är varmt rosa. Jag tar samma handväska som igår men jag struntar i solglasögon för det börjar bli lite mulet ute… Hoppas det inte regnar! Jag checkar hastigt väderprognosen på väg ut och de lovar solsken hela dagen. Den molniga himlen är nog bara en tillfällighet.

Han står och väntar på mig när jag kommer halvjoggande. Så fort det går i klackar. ”Hej” säger jag blygt. Robin ler och jag smälter. ”Hej.” det blir en pinsam tystnad, för min del. Robin pratar på och nöjer sig med mina ja och nej, han är riktigt behaglig att umgås med. ”Vad hade du tänkt att vi skulle göra idag?” undrar Robin till slut och jag förstår att jag måste säga mer än, vet inte. ”Ehh, promenera och kanske köpa lite glass. Eller se en film.” jag anstränger mig för att inte stamma. Rodnaden sprider sig på mina kinder när han tittar djupt in i mina ögon. ”Okej, den här glasskiosken har god jordgubbsglass.” Jag köper två stycken och ger ena till honom. ”Nej, jag kan betala…” säger han ”Det är okej.” Jag är inte rik men jag har jobb på en restaurang och har mina besparingar från hela livet efter som jag inte behövt ta något studielån. Robin sköter resten av samtalet nästan som en monolog fast jag borde nog säga mer. Mina tankar är ett hopplöst trassel.

  Sedan efter ett tag med regelbundna frågor om mitt liv slappnar jag plötsligt av. Robin verkar gilla min blyghet och jag börjar vara med i samtalet. Frågar honom och motiverar mina svar. Hans sammetsmjuka röst får mig att tala fritt från hjärtat och jag glömmer tid och rum. Vi sitter på en bänk och pratar om vår barndom och vänner vi har nu. Jag nämner Nellie och han tittar förvånat på mig. ”Vad?” jag spänner mig lite. ”Jag tyckte bara att hon var lite… utåtriktad för din smak.” han verkar inte hänga upp sig på det men jag vill plötsligt veta varför ha vill umgås med mig för han är bara snäppet blygare än Nellie. Jag samlar allt mitt mod. ”Men varför… varför är du med mig då? Är inte du för utåtriktad för ”min smak”?” Jag håller andan i väntan på svaret. ”För…” nu blir han blyg helt som en blixt från klar himmel. Jag tycker mig till och med se att han… nej det kan inte vara sant! Han rodnar!! ”för jag tycker om dig. Jag vågar säga att jag tycker om dig mer än vad du tycker om mig.” Andas Karro. Andas. Jag är ytters nära på att svimma. Robin kysser mig försiktigt

______________________________________________________________________________________

BAM! DET VÄNTADE NI ER INTE........ HEHE SES!  DET BLEV ETT KORT KAPITEL FÖR JAG TYCKTE DET BLEV PERFEKT ATT STANNA DÄR. =) KRAM

Jag hade blivit med tvingad till ännu en strandutflykt med min bästa väns Nellies gäng. Enda anledningen varför jag tackade ja var för att jag är hungrig och jag hade slut på mat i min lägenhet. Nellie lovade gratis korv och öl. Jag rynkar på näsan när jag tänker på det sistnämnda. Öl har aldrig varit i min smak. Överhuvudtaget dricker jag inte så mycket.

  Visst, alla i Nellies gäng är trevliga men det slutar alltid med en diskussion om vem som är det sötaste paret eller har varit tillsammans längst. Jag skäms så för jag är den enda singlen.

Min garderob är rätt begränsad men jag lyckas alltid få ihop en passande och förhoppningsvis snygg eller söt outfit. Jag tar på mig ett par jeansshorts och en ljusblå topp över min enkla bikini i rosa och silver.

  Jag hör Nellies bil tuta utanför och snabbt byter jag min slitna plånbok mot en handväska som jag sällan använder. I den stoppar jag min mobil och lite pengar. Mina bruna flipflopps, ett par solglasögon och sedan, efter att ha låst dörren, rusar jag ner för trapporna och sätter mig i framsätet i den gamla volvon.

   Nellies bilkörning brukar få mig att må illa men stranden vi ska till idag, Tropical beach, är så nära min lägenhet i centrala Helsingborg att jag inte ens bryr mig om bilbältet.

  Resten av gänget är redan där och Nellie hoppar snabbt ur bilen och springer fram till sin kille, Martin, som placerar en kyss på hennes läppar. Jag kan inte hjälpa det. Avundsjukan slingrar sig som en orm runt min hjärna och raderar alla glada tankar. Tänk om en kille kunde behandla mig sådär...

  "Hej Karro!" en blond tjej, Mimmi, som jag tycker mycket om står vid muren som skiljer stranden från vägen. Hennes kille Linus står bredvid och han har armen om henne. "Hej" får jag fram.

  Ush! Varför måste jag vara så blyg? Osäkert tvinnar jag en mörkbrun håttest mellan fingrarna. "Kom Micke har nog fått fart på grillen nu!" Mimmi ler vänligt och vi går tillsammans ner till Micke. Micke som alltid brukar ha en grill framför sig sitter i stället tillsammans med ett annat gäng.

  "Kom! Vi får låna Hasses grill, den är fortfarande varm!" Micke gör en gest mot en lång solbränd kille som verkar fungera som ledare för det andra gänget. Nellie är vår.

  Det gänget ska stanna länge så vi sätter oss med dem och äter vår korv. När jag ätit tre välgrillade korvar och druckit minst en liter cocacola ,i det ovanligt varma skånevädret, är jag proppmätt. De två gängen kommer bra överrens och vi pratar medan vi väntar på att vi kan bada utan att få kramp eller nåt.

  Ganska snart kommer vi in på ämnet kärlek. Hasse säger skämtsamt att de bara har en singel. Då måste Nellie förståss nämna mig och jag dör nästan av skam när hon pekar ut mig. "Någon för dig Robin?" undrar någon och alla skrattar utom jag och en till som troligtvis är Robin. Så snygg han är. Brunt hår och gröna ögon. Dessutom är han bredaxlad och muskulös. Jag beundrar honom i smyg tills Nellie ropar att de kan bada. Alla försvinner med sina flick- respektive pojkvänner. Jag blir kvar med... Robin.

  Tomater är färglösa i jämförelse med mitt ansikte när Robin flyttar sig så vi sitter så nära att våra armar nästan snuddar vid varandra. "Så vad heter du? Du hörde ju vad mitt namn så det är väl rättvist att jag fick höra ditt." Han ler och jag tappar nästan talförmågan. "Ehh, Karolina. Karro." Min röst låter förfärligt så jag harklar mig så tyst jag kan. Han iakttar mig och jag tror jag håller på att dö. Rodnaden är så irriterande! "Du är väldigt söt när du rodnar." viskar han. Där dog jag. Nej jag sitter fortfarande på stranden i solnedgången bredvid en ursnygg kille som precis sagt jag var söt. Jag vänder ansiktet mot hans och han tittar in i mina blå ögon. En hårlock faller ner och täcker min kind, men bara några sekunder för sedan lägger Robin den bakom mitt öra. "Kan jag få ditt nummer?" frågar han och visst får han det, och jag får hans.

"Erkänn! Du gillar den där Robert!" Nellie torterar mig i bilen på väg hem. "Robin" rättar jag henne och rodnar."Ha! Jag sa fel med flit bara för att se om jag hade rätt! Men nu är det för sent." hon suckar. "Det är inte alls för sent. Jag fick hans mobilnummer." säger jag. "YES!" utropar Nellie. "Du måste ringa honom imorgon!" Hon är verkligen eld och lågor. "Okej, okej" säger jag och kan inte låta bli att skratta åt hennes entusiasm. Sen hoppar jag ur bilen och springer upp för trapporna till min lägenhet.

Ska jag ringa eller inte? Inte.

______________________________________________________________________________________

TYCKTE NI OM DET? GE GÄRNA TIPS OCH RÅD, JAG TÅL KRITIK!! Kram författaren av Promise!

Hej!

Jag har alltid älskat att skriva berättelser, noveller, mini-böcker eller vad ni nu kallar det. Men jag börjar på en ny och skriver aldrig klart den! Kanske bara fyra/fem kapitel!!

Men jag tänkte att om jag skriver till någon människa där ute i Sverige så kanske det får mig att fortsätta.

Novellen kommer handla om 21åriga Karolina. Hall (Karro) och Robin. Lindblom de träffas av en slump men blir kära!!

Hoppas ni gillar den! Eftersom jag inte är lika gammal eller äldre än personerna kan det krocka lite med mina uppfattningar om omvärlden för 21åringar!

Kram författaren av Promise!