svara. ”Hej.” säger jag kort. Mitt tonfall låter kyligt och jag får verkligen anstränga mig för att låta så. ”Hej, mår du bra? Var är du? Kan du komma? Vad är fel?” Jag får inte ens chans att svara. ”Jag mår sådär, jag behöver inte säga var jag är och jag vill inte komma.” Jag lämnar medvetet den sista frågan utan svar. ”Men, jag fattar inte, vad har jag gjort!?” Robin låter lite… hjälplös. ”Jag tror du vet det själv.” jag försöker men rösten skär sig i slutet på meningen. ”NEJ! Jag vet verkligen inte!” ”Du kan ju ta och gå till din lilla tjej och bli tröstad!” ”VA? Vem?” Jag lägger irriterat på. Nellie som suttit tyst hela tiden stryker mig över ryggen och det känns skönt. Jag bryr mig inte om Robin, mamma hade rätt, det är för tidigt. För tidigt för allt. Jag kanske ska göra slut?

ROBINS PERSPEKTIV:

”VA? Vem?” Jag förstår inget av det Karro har sagt idag. Jag tänker igenom hennes ord. Du kan ju ta och gå till din lilla tjej och bli tröstad! Vad menade hon med det? Irriterad och ledsen lägger jag mig på sängen och försöker komma på orsaken till allt. Hon hade blivit sur efter jag pratat med mamma men hade varit glad precis innan… Insikten av vad som hänt träffar mig med full kraft och jag fattar vad som har gjort Karro ledsen. Mina ord, hon trodde det var en annan tjej, men det var ju mamma… Jag slänger mig på telefonen och knappar in hennes nummer.

 KAROLINAS PERSPEKTIV:

Åh! Varför ringer han igen? Snabbt klickar jag bort honom och återgår till att spela kort med Nellie. ”Det var Robin igen va?” frågar hon. ”Ja, jag fattar inte vad det är med honom! Jag menar han av alla borde ju förstå! ”Nellie… Kan vi inte åka utomlands? Bara du och jag.” min idé förvånar henne. ”Eh, jag vet faktiskt inte… Var skulle vi åka då? Och jag har nog inte råd!” ”Till London, och jag hade tänkt bjuda Robin på en resa men jag tänker inte ens se på honom igen!” Nellie ler, hon är uppspelt, och jag också. ”Du vi kan sälja alla våra saker och flytta till London!” Jag funderar över hennes förslag, det låter vettigt. Jag vill ju göra slut med Robin och Nellie har ju inte haft Martin på superlänge. Vi kan klippa oss och köpa en lägenhet tillsammans… Jag drömmer mig bort. ”Ja! Det gör vi, men det kommer vara det galnaste jag någonsin varit med om!”

     Vi sitter och ler fåraktigt och plötsligt blir det fart på oss. Nellie tar fram sin laptop och vi börjar kolla lägenheter. Inte i centrala London men lite utanför. Vi hittar ett lovande litet radhus, billig men dock ligger den hyfsat långt ifrån centrum men vi tittar underground och det går flera bra linjer där ifrån. Och vi har råd med den om vi betalar tillsammans. Dessutom skulle vi ju sälja våra grejer här och det kan bli nya möbler. ”Ska jag lägga ett bud?” lyckan strålar från hennes ögon. Robin har jag kommit över, för stunden. ”JA!” Nellie ringer den som säljer och det visar sig att inte så många är intresserade av ett litet radhus som inte ligger mitt i London så priset är sänkt till nästan 50%!! Nellie snackar ett tag och sedan berättar hon allt för mig. ”Vi kan flytta in om några veckor och vi behöver inte betala förens vi är där så vi inte helt plötsligt inte har någon stans att bo!” Den natten drömmer vi lyckliga drömmar.

    Jag vaknar före Nellie och jag smyger försiktigt upp och sätter på mig gårdagens kläder. Sedan går jag ut i köket och rostar mackor och kokar te. När frukosten är färdig väcker jag Nellie och vi äter snabbt upp. ”Kom igen! Vi har mycket att göra idag!” ropar Nellie när jag föreslår att titta lite på tv. ”Som vadå?” ”Ja, lite senare ska du gå till Robin och hämta dina saker och innan ska vi ta bilder och försöka sälja mina saker på blocket?!” Jag hade helt glömt det där med att hämta grejer hos Robin… Nellie hämtar sin kamera och vi lägger ut alla byråar bord m.m på blocket. Vi har riktigt tur för snart ringer någon från ett ”hemlösashem” och vill köpa massa saker eftersom vi har lagt ut det rätt billigt. Klockan 15.00 tar jag på mig ytterkläder och gör mig mentalt förberedd att gå till Robin. Nellie ska följa med eftersom jag inte kan bära allt själv och vi kan ha det i hennes bil. ”Juste! Bilen, den kan vi sälja! Den kommer ju stå och ruttna här annars!” piper Nellie förtjust. Drömmen är nära! Robin är som tur inte hemma så vi tar snabbt alla mina saker och vi inser att jag måste konfrontera Robin snart. För jag har ju lagt pengar på mycket och han måste ge mig några tusen. 5 eller nåt. När vi kommer tillbaka till Nellies ställe börjar vi planera i detalj. Vi är välkomna att flytta in om två veckor och vi köper flygbiljetter från sas för vi har åkt med dem innan. Nellie rensar hennes garderob och sedan går vi med hennes kläder (vi har tänkt köpa nya kläder i London…) och mina vi rensade ut hos Robin och säljer på en välgörenhets affär med second hand saker. Vi har inte tid att vänta med att sälja och vi måste ju bli av med kläderna så fort som möjligt så vi säljer billigt.

   De från hemlösashus kommer och hämtar sakerna och ger oss alla pengar i cash. Det finns inget mer att göra idag så vi tittar på bilder av radhuset för att bestämma hur vi ska ha det. Radhuset har två våningar, på första våningen finns ett gulligt kök som är stort för det är vardagsrum och kök i ett och ett badrum som är kaklat i blått och har en modern dusch. Övervåningen är ett rum som funkar som sovrum. Vi tänker oss två sängar och det finns en dörr och bakom den en klädkammare/garderob som är tillräckligt stor för båda våra saker! Vi somnar utmattade i soffan.

Några dagar före avresa.

Vi har sålt allt som gick och sälja, till och med sängen så vi har sovit sittande i soffan som Nellie älskar så mycket att den ska få stå i hennes föräldrars hus. Båda våra föräldrar hade förståss flippat ur men vi hade våra skäl och alla accepterade. Vi träffades ju inte mycket i vanliga fall heller. Våra likadana röda, stora resväskor står färdigpackade och hela lägenheten är tom. Vi har ingen mat hemma så vi har ätit hos våra respektive föräldrar eftersom vi vill spendera mycket tid med dem nu. Vi kan inte bli lyckligare. Robin är en kille som jag har kommit över och jag är redo att få ett nytt spännande liv i världens stad. Robin vet inget om våra planer men jag ska prata med honom idag. Ensam, svälj. Robin hade låtit glad när jag hade ringt och sagt att vi skulle träffas.

Jag har på mig tråkiga jeans och en grå betydelselös tröja som har varit Robins. Under har jag en annan färgglad tröja som jag ska visa när jag ger tillbaka tröjan. Jag vill inte ha något med honom att göra. Jag ringer på dörren och den öppnas. Jag är förberedd på Robin ursäkter så jag säger det jag vill säga först. ”Hej Robin. Jag har kommit för jag och Nellie ska flytta utomlands (jag är noga att inte nämna vart vi ska om ifall att han ska följa efter) och jag vill ha lite pengar som jag tycker du är skyldig mig. Fem tusen cash och min del av lägenhetspengarna in på mitt konto.” Robin ser mållöst på mig och vad han ens hade tänkt säga så känns det tydligen inte rätt längre. Han svarar inte utan gapar dumt. ”Ja? Hur blir det, får jag några pengar?” ”Karro jag vet varför…” ”Ja, mycket möjlig men jag vill inte höra. Får jag mina pengar kan jag gå och glömma dig och du glömma mig. Så blir både din tjej och mitt nya liv glad! Jag gör

_____________________________________________________________________________________________________

Det är ju lite självklart att hon kommer avsluta meningen med "Slut" men man vet aldrig... Hehe, nej hon kommer göra slut men hur kommer Robin reagera? Han har ju inte varit otrogen egentligen... Kram.

P.S Har inte läst igenom!! D.S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, hej! Alla har små svackor i livet. Jag har en just nu. Jag sätter mig ner för att skriva men det kommer bara en mening varje gång. En i taget, ibland ingen alls. Det tar tid och jag vet inte ens om det är någon som följer novellen, bryr sig om d...

slut!” ”Ja visst, du ska få pengar…” Jag går hem i solskenet på bra humör. Jag har pengar i fickan och jag hade stått på mig. Robin hade inte lyckats ljuga för mig. Ha!    ”Hur gick det?” Nellie pumpar mig på ...

”Karro! Mår du inte bra?” Robins rädda röst är patetisk. Som om han bryr sig om mig. ”Lämna mig ifred!” det hörs att jag har gråtit och jag har säkert spår av tårar i ansiktet. Tur jag tog vattenfast mascara imorse… &rd...

på kinden. Jag fnittrar nervös och det ser ut som han ångrar sig. Han tror säkert att mitt fnitter är ett tecken på att jag inte känner så för honom. Ett beslut, det viktigaste i mitt liv, är allt som behövs. Om jag vågar. Och det gör jag. Snabbt try...

 Tidigare: Ska jag ringa eller inte? Inte. Jag skickar ett sms. //Vad gör du idag?// Det är söndag så han är nog ledig... Hans svar kom snabbare än jag någonsin hoppats. //Inget, vill du göra något?// Om jag ville! //Vid Gröningen  om en halvtimme?...