slut!” ”Ja visst, du ska få pengar…”

Jag går hem i solskenet på bra humör. Jag har pengar i fickan och jag hade stått på mig. Robin hade inte lyckats ljuga för mig. Ha!

   ”Hur gick det?” Nellie pumpar mig på information och som svar håller jag upp fem tusenlappar. ”Bra.” säger jag och flinar. ”Yaay!! London here we come!” Jag ler och sedan firar vi med att äta på en pizzeria.

Morgonen då vi ska resa är fantastisk. Nellie har en hyreslägenhet så vi behöver bara säga att vi ska flytta ut och så fixar de resten. Vi har varsitt handbagage, stora handväskor och vi har vägt resväskorna noga så vi inte behöver öppna och slänga något på flygplatsen. Vi med tåg till Köpenhamns-flygplats och sedan när vi är incheckade så har vi inget mer att göra än att vänta.

    Det pirrar imagen när jag sätter fötterna på marken på Heathrow. Nellie kommer strax efter och hon ler för stort. Troligen jag med… Vi hämtar våra väskor och tar sedan tunnelbanan till vårt radhus.

”Jag fattar inte att det är sant!!” Nellie håller på att dö av lycka när vi har lämnat checken och vi äger ett radhus i London! Vi tvättar oss och borstar ur håret innan vi går till underground för att köpa lite saker på ett stort shoppingcenter. När vi kommer fram går vi först in på en sportaffär som säljer ytterkläder och börjar testa regnjackor. Man bor ju i England, daah? Vi köper enkla svarta identiska jackor som är rätt billiga för det är rea. Sen köper vi lite baskläder och lite gulliga klänningar och andra vårkläder. När vi är klara sätter vi oss på ett café och beställer varsin kopp varm choklad och muffins. ”Jag hittade att par supergulliga skor, men de är för dyra…” klagar Nellie. ”Eh, Nellie, vi får nog lugna oss nu. Vi kan vänta tills vi får jobb!” Hon nickar instämmande. Eftersom de förra ägarna hade vänliga nog lämnat kvar sina gamla sängar så sover vi i dem.

En månad senare.

Jag vaknar i min säng med fina vita lakan och ser Nellie sova på andra sidan. Jag går upp känner den mjuka mattan under mina bara fotsulor och går mot garderoben. Jag tar ett par jeansshorts och en betydelselös vit t-shirt som jag har på jobbet. Jag har fått jobb på Starbucks och Nellie på en pub. Hon börjar jobba senare men har fler timmar och sämre betalt än jag. Snabbt sätter jag i ett par små örhängen och drar en hårborste genom mitt blekta, blonda lockar och sätter upp det i en bulle på huvudet. Jag sminkar mig snabbt och bäddar sängen innan jag tar min mobil och mitt engelska bankkort och lägger i en väska jag ”lånar” av Nellie. Jag väcker henne för att säga hejdå men som vanligt mumlar hon ner i kudden. En stor fördel med mitt jobb är att jag får gratis frukost så jag kan sova liiite längre på morgonen. Snabbt tar jag på en klocka och mina converse innan jag går ut, låser dörren och sätter i hörlurar. Musiken som spelas i mina öron gör mig på gott humör. Solen skiner och jag är glad att äntligen slippa jacka. Regnjackan jag köpt i början av vår vistelse här har jag så gott som bott i. Tunnelbane-tåget är lite sent så jag passar på att fylla på mitt tunnelbane-kort.  Tåget kommer och jag sätter mig på ett obekvämt säte.

   Efter några stationer är tåget proppfyllt som det brukar vara när alla ska till jobbet. När jag reser mig för att gå av på Piccadilly Circus Station kastar sig folk över min sittplats. Det är inte så mycket folk på stationen och jag kan jogga upp för trapporna. Jag kommer inte sent idag, men det händer ofta, och det händer för alla. Tunnelbanan är väldigt opålitlig. Starbucks har inte öppet vi den här tiden så jag får använda min nyckel för att komma in, från baksidan. Väldigt prestigefyllt! ”Caroline! Good morning!” Min chef, Jennifer, som alltid är perfekt klädd och vars naglar alltid är prydligt lackerade och ansiktet sminkat så man tror hon har en utbildad stylist. Nu sätter hon upp sitt långa gulblonda hår under en mössa, hon ska ta hand om disken. Jag står alltid i kassan för de tycker jag ”har lätt för människor.” Suckande tar jag på det fula svarta förklädet med Starbucks loggan på framsidan. Sedan flätar jag håret av hygienskäl och gömmer den under förklädets sträva tyg. Vid mitt skåp slänger jag in väskan och sedan låser jag noga. Min kollega som också brukar stå i kassan håller på att öppna när jag går in i själva caféet. ”Good morning Elise!” hälsar jag och hon svarar ”Hi Caroline, do you think we gonna have a lot of things to do today? I need to go early…” Jag rycker på axlarna. Elise sätter upp sitt rödblonda hår i en tofs och den första kunden kommer in. ”Good morning! What can I offer?” frågar jag överdrivet vänligt och ler stort. ”I want a smoothie.” svarar kunden stressat.  ”Which?” ”Ehh, I’ll have a strawberry.” Jag fixar den så snabbt jag kan, tar betalt och hälsar sedan på nästa kund. Och nästa.  Efter en evighet, enligt mig, är det min tur att ta rast. Jag gör vid en kaffe åt mig själv och tar en äggsallad-sandwich.

   ”Hey, Caroline, can I go?” frågar Elise. Jag funderar. Klockan närmar sig stängningsdax och det är inte lika mycket folk längre. ”Alright. But I’m going to tell Jennifer. Just so you know!” Elise grimaserar men bryr sig egentligen inte så mycket.

    Resten av dagen flyter på och alldeles för långsamt. Jag suckar lättat när jag låser entrédörren och vänder skylten så det står ”Closed”. Precis efter Elise hade gått så hade det kommit två turistbussar. Samtidigt. Jag börjar snabbt att torka av borden och städa kaffemaskinerna. Det här har jag gjort alla vardagar sedan vi flyttade hit i princip så det går fort.  

______________________________________________________________________________________

Hej! Sorry det blev något fel med tidsinställningen för jag har aldrig provat det förut så ja... Jag har två versioner nu men lägger bara ut denna. Mycket jobb för mig... Tycker själv att Robin försvann lite för snabbt. Ska han komma tillbaka eller ska jag göra novellen (som blir jättelång) längre så han bara var början? Jag saknar drama nu, VAD SKA HÄNDA? Kram.

 

Samira

1 maj 2013 20:39

Väldigt bra novell!
Lämna gärna en kommentar i min blogg.. ^^

http://we-break-it.bloggplatsen.se

promise

1 maj 2013 22:14

Tack så superjättemycket!!!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, hej! Alla har små svackor i livet. Jag har en just nu. Jag sätter mig ner för att skriva men det kommer bara en mening varje gång. En i taget, ibland ingen alls. Det tar tid och jag vet inte ens om det är någon som följer novellen, bryr sig om d...

svara. ”Hej.” säger jag kort. Mitt tonfall låter kyligt och jag får verkligen anstränga mig för att låta så. ”Hej, mår du bra? Var är du? Kan du komma? Vad är fel?” Jag får inte ens chans att svara. ”Jag mår sådär, jag b...

”Karro! Mår du inte bra?” Robins rädda röst är patetisk. Som om han bryr sig om mig. ”Lämna mig ifred!” det hörs att jag har gråtit och jag har säkert spår av tårar i ansiktet. Tur jag tog vattenfast mascara imorse… &rd...

på kinden. Jag fnittrar nervös och det ser ut som han ångrar sig. Han tror säkert att mitt fnitter är ett tecken på att jag inte känner så för honom. Ett beslut, det viktigaste i mitt liv, är allt som behövs. Om jag vågar. Och det gör jag. Snabbt try...

 Tidigare: Ska jag ringa eller inte? Inte. Jag skickar ett sms. //Vad gör du idag?// Det är söndag så han är nog ledig... Hans svar kom snabbare än jag någonsin hoppats. //Inget, vill du göra något?// Om jag ville! //Vid Gröningen  om en halvtimme?...